Närvaro, empati och teaterkonst

Lördagen den 4 november 2017 kliver jag in i ett stort kontorshus i Sickla, klockan är 17.45. Sedan 2015 har kontorsbyggnaden varit en upplevelsebaserad installation, teaterföreställning och trilogi. Det är ett teater- och konstprojekt som gör en fördjupning i vårt samhälle och speglar vår nutid, dåtid och framtid. Jag som publik kommer inte undan upplevelsen. Jag är med och gör min föreställning. Jag har del i och ansvar för den värld vi lever i och skapar. Den tredje och sista delen Satans Död träffar mig med hela sin kraft denna allhelgonaafton. Alldeles före har mina döttrar och jag precis besökt mormor och morfars grav och tänt lyktor.

Döden kommer oväntad, eller väntad på. Den är demokratisk, svår för vissa och lätt för andra.
Livet är oväntat, svårt periodvis, inte alls demokratiskt men väldigt lätt emellanåt.

Hemlig – betraktar och blir betraktad

Jag blir som publik påklädd en vit rock och hel ansiktsmask, leds i mörkret till ett helt vitt kontorsrum iförd vita stora hörlurar och en ficklampa hängande runt

halsen. Det är mörkt, ja omöjligt att se utan lampan. Jag får inte prata. Fast jag har ju vanan inne – det är tredje året och den avslutade delen och det är bara att släppa taget och följa instinkten.

En hjälpare anvisar en plats att sitta på och ett texthäfte, som jag placerar i knät. Där sitter jag länge, väldigt länge, tänker, läser, lyser på omgivningen. Jag tänker på livet som just passerar och har passerat.

En röst sänder ett budskap i lurarna men jag tänker att jag sitter kvar en stund till och tänker lite till.

Magisk realism

Jag känner att jag blir belyst och beskådad av andra som passerar ut och in som skuggor i rummet, struntar i deras tankar. Hör i lurarna ett uttryck jag alltid använder i mitt arbete, ”Lämna dig själv ifred”. Det handlar bara om att strunta i hur andra tänker, tycker och värderar mig, hitta mitt mod och bara vara.

Under mina timmars vandring, på de tre våningarna, finner jag många platser att stanna upp på och bara sitta och ta in och reflektera. På en plats där en violinist spelar en vacker melodi, börjar en hjälpare plötsligt teckna av mig. Jag sitter helt stilla låter mig själv bli betraktad. På samma sätt som jag hela tiden betraktar sammanhangen, människor och har mitt inre samtal.

Jag och mina tankar

Stilla toner i stillheten

Mina tankar vandrar, kring veckan som gått, min tand- och bihåleoperation, människor jag mött, mina känslor, hur jag reagerat och vad jag gjort. Insikterna staplas på varandra. Det handlar om ledarskap, mina värderingar och kommunikation.

Tre insikter står ut:

I början av veckan hade vi ett internmöte, det är dagen före operationen. Jag är klart påverkad av det som komma skall. Det är tredje försöket, två gånger tidigare har operationen blivit uppskjuten. Jag hör mig själv som väldigt forcerad och för snabb i reaktionerna, på mötet. Vi fick mycket sagt och gjort men som ansvarig är det inte okey att låta min stress och oro gå ut över mina kollegor. Ända trösten är att alla visste och visade stort engagemang och förståelse. Jag är väldigt öppen med hur jag mår och vad som pågår. Det är mitt ledarskap!

När jag sätter mig i taxin tidig nästa morgon på väg till sjukhuset kommer tårarna. Jag är övertygad om att nu kommer det att bli av, första gången jag ska bli sövd i mitt liv. Jag är törstig och hungrig efter fastan, betalar och åker upp till avdelningen. Det är den långa anspänningen som släpper. Nu har jag torkat tårarna, ger sjuksköterskan min legitimation, hon tittar på mig och frågar ”Är du ledsen?”. Då bryter tårarna ut igen. Hennes utvecklade empati och omtanke skulle varje storartad ledare ha väldig nytta av. Hon lever mina värderingar!

När jag sitter i Sickla på Satans Död och inte vill flytta på mig, när en hjälparen plötsligen studerar mig nogsamt och gör en skiss på mig, upplever jag närvarons otroligt starka kraft.
Det är närvaron som under veckan endera har saknats eller med sin huvudingrediens empati blommat fullt ut, hos mig själv och hos andra. I närvaron får vi kontakt med oss själva, lär oss om oss själva, och de vi möter, deras känslor och behov. Kommunikation sker hela tiden!

En miljö att inspireras i

Utan att någon sagt ett ord under 2,5 timmar har hela publiken elegant slussats till ett större rum av hjälparna där vi ordlöst placeras på kuddar, stolar och i soffor och lyssnar på en orkester. Vi har under kvällen bjudits in att reflektera över våra val, återuppleva gamla glömda minnen och göra nya ställningstaganden i väntan på ett återskapande. Det handlar om en magisk realism.

Föreställningen avslutas och vi vandrar ut i den mörka natten med våra tankar och känslor.