Mötte helt oväntat mina ungdomsminnen och fick en viktig insikt

I Palma händer märkliga saker! Särskilt på – midsommarkvällen. Jag mötte min ungdomstid och förstod grunden till min livsstil idag!

Jag har väldigt få vänner kvar från mina tidiga år. Vi flyttade mycket, för mycket på grund av pappas jobb och det präglade min personlighet på gott och ont. Att leva nomadliv blev både en styrka och svaghet för mig. Den lilla familjen blev en viktig fast punkt, blev en hemmaflicka av olika skäl, men sorgligt nog förlorade jag familjen i 20-årsåldern.
Jag har överlevt genom att våga skapa kontakter, ”får jag vara med” har varit en stående fråga när jag mötte nya grupper, miljöer, människor och samtidigt utmana mig att inte vara rädd för att be om hjälp, bygga relationer och kommunicera. Men samtidigt har jag alltid gjort det med en liten, liten känsla av skam. Det har utvecklat en blyg sida, mycket byggt på att vara nykomling, ett tillkortakommande. Inte duger väl jag….. Jag har vänner idag som fortfarande umgås med sina vänner från barndomen. det måste vara fantastiskt.

Jag har på senare år förstått varför det inte är så konstigt att jag blir så otroligt glad när någon tar initiativ till att dra mig med på något eller ber mig om hjälp tillbaka. Jag blir ju efterfrågad och slipper ta steget själv.
Idag är det inte många som tror mig när jag berättar om min blyghet, och jag har bloggat om det så det är inget nytt, men det är få som fortfarande känner mig från tonåren som vet att det verkligen stämmer. Jag får ofta höra, du är en så stark kvinna, gör så mycket kul, du är så kommunikativ och aktiv……

Det stämmer. Jag jobbar med kommunikation och är idag en fena på att se människors potential. Jag har ju tränat hela livet på att vara lyhörd för de jag möter. Ibland kanske till och med för mycket. Jag har också förändrat min livsstil, inre känsla, blivit inspirerad och känner mig så mycket mer trygg idag.

I mitt jobb har jag stor nytta av detta då jag möter jag otroligt många deltagare med liknande tillkortakommande. De har sin historia och skäl till varför de känner så. Desto stoltare blir jag när hör en hög chef konstatera ” jag har försökt kopiera göra precis som alla gör som jag tycker är så duktiga på att kommunicera, men det var först efter kommunikationsträning hos er på Ledarstudion, som jag hittade mig själv och mina medarbetare började lyssna på mig.”

Han hittade också sig själv och ibland behöver man tänka tillbaka på de första 18 formativa åren, för att förstå.

Igår kväll fick jag helt oväntat den möjligheten Max, en vän i Palma, och jag kom på att vi samtidigt bott i Ludvika och Grängesberg. Att höra honom fråga om jag kommer ihåg gympaläraren från Gränges tog skruv? Kommer ihåg? Den mannen la grunden till hela mitt idrottsintresse, jag bodde i gympahallen varenda dag, spelade i handbollslaget, hängde i ringar, hoppade plint, studsmatta och inte minst harvade upp och ner i slalombacken med skruvade stålkanter. Slalompjäxorna var i läder och knöts med snören, i ett inre och yttre lager. Liften var en replift som vi klamrade fast oss i…. Detta är sånt ungdomar gör i en liten gruvbygd. Max hade gjort detsamma, liften var nog en bygellift då. Vi hade gått i samma skolor, han ett antal år efter mig.
Minnena välde tillbaka, han visste precis var jag hade bott, hur det såg ut, även i Håksberg och han hade också besökt vår lilla skola för något år sedan, blivit berörd och sett det lilla samhället som idag är en spökstad.

Nu förstod jag plötsligen varför jag hade så lätt att hitta tillbaka till min nya livsstil och träningen för 2,5 år sedan och mitt stora intresse att följa idrott! Det hade gympaläraren lagt grunden till och Max öppnade mina ögon på midsommaraftonen. Stor tack för en så inspirerande kväll och förlåt ni andra som vi inte pratade med, jag träffar numera aldrig någon som trampat på mina stigar och sett husen jag bodde i.

Tack för en härlig midsommarafton och kväll.